Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Vart tar journalistiken slut? Eller rättare sagt, hur långt kan en journalist ta ställning i en sakfråga och fortfarande kalla verket för journalistik.Stora och svåra frågor om rättsväsendet och rättvisan bränner rakt genom Hanna Olssons numer klassiska bok Catrine och rättvisan. Men ur journalistisk synvinkel är frågan om boken verkligen är ett stycke journalistik minst lika het.

 

Faksimil: Mediemordet.com.

 
Fallet med styckmordet på Catrine da Costa och rättegångarna mot allmänläkaren Thomas Allgén och obducenten Teet Härm, som slutade med friande dom i tingsrätten, har intresserat svenska folket i snart 25 år.
Olsson, som själv inte bara är journalist utan även forskare och socialterapeut, kom ut med sin bok ett par år efter rättegångarna 1988.
Hennes tes, som hon driver starkt genom hela boken, är att de båda var skyldiga. Flera andra författare har kallat fallet för en rättsskandal och kritiserat den ur rakt motsatt synvinkel – Olsson menar att skandalen istället ligger i allt från åklagarens sett att driva fallet i domstol, via hans beslut att inte överklaga domen, till domstolarnas och medias agerande. Enligt henne är det ställt utom tvivel att de båda var skyldiga till mordet och att Allgén dessutom begått sexuella övergrepp mot sin vid tillfället ettåriga dotter.
 
I de pressetiska reglerna är den kanske viktigaste paragrafen för en oberoende press den 13:e. Den som inleds med ”hör båda sidor”. Det är här Hanna Olsson kör i diket.
Jag är väl förtrogen med att böcker står utanför det pressetiska systemet, men en journalist som producerar journalistisk litteratur eller litterär journalistik har ändå att på något informellt sett förhålla sig till pressetiken, och det är Olsson tydligt medveten om. I förordet till boken skriver hon ”i återgivandet av olika dokument har jag strävat efter att redovisa så mycket av materialet att läsaren skall ha möjlighet att själv värdera materialet.” En klart journalistisk approach alltså, helt i enlighet med den där 13:e paragrafen.
Problemet är bara att Olsson inte följer sin egen föresats.
Boken är helt enkelt inte journalistisk. Den är en argumenterande pamflett. En våldsam attack på såväl rättsväsendet som på de båda läkarna. Det är som sådan den måste läsas.
Betyder det att boken är fiktion? Nej, bara en väldigt vinklad del av verkligheten. Som kanske kan representera sanningen – men det är omöjligt att ta ställning till eftersom den andra sidans argument blir osynliggjorda.
 

Faksimil: The Telegraph, tisdag 30 november 2010.

 
Boken som sådan är dels en bladvändare för oss som inte känner till alla svängar i fallet, som delvis läser den som en spänningsroman, och vill veta hur det slutar. Dels är den mycket torftig i sin prosa och dispositionen är varje dramatikers mardröm.
Språket ber Olsson nästan om ursäkt för. ”Då jag valt att återge ett faktiskt rättsskeende måste jag i viss mening också underkasta mig dess språk ” skriver hon i förordet. Och visst, språket är på sina ställen juridiskt och krångligt. Men framförallt är det torftigt och fattigt, det saknar syre. Sida upp och sida ned med samma beskrivande prosa. Det kan naturligtvis ha att göra med att hela boken, likt en avhandling, bygger på olika typer av dokument, framförallt förundersökningar och rättegångshandlingar.

Men jag tycker att Olsson tagit en genväg i sitt skrivande när hon accepterat att källmaterialet styr slutprodukten. Vare sig ansatsen är att skriva journalistisk litteratur eller litterär journalistisk borde valet av språkdräkt vara endera den journalistiska, den litterära eller något mellanting. Inte som Olsson skriva akademiskt. Det är ytterligare ett argument för att det här inte är journalistisk.
Upplägget med en strikt kronologisk disposition är också tärande. Långa kapitel handlar om saker som sedan hamnar i skymundan och som rentav känns bortglömda av Olsson. Exempelvis ligger mycket av tonvikten i kapitlen om förundersökningen på Allgéns ex-fru och barn och incestanklagelserna, medan de i kapitlen från rättegångarna bara avhandlas summariskt.
Boken, och därmed framgången i Olssons argumentation hade vunnit oändligt på hjälp från en mer erfaren journalist eller författare, eller en mer aktiv förläggare.
Det är, sammanfattningsvis, allmänhetens redan stora intresse för rättsfallet och materialets sprängkraft (vissa delar av förundersökningen som återges i boken var tidigare inte kända för allmänheten) snarare än bokens kvalitet som gjort den till en storsäljare.

Jag har, till skillnad från de flesta som följde rättegångarna på 80-talet (jag var två år gammal 1988), ingen bestämd uppfattning kring skuldfrågan.
Det är ändå lätt att förstå att debatten. Men den är så nedsolkad av tyckande, aktiva ställningstaganden och personlig prestige att det blir närmast omöjligt att tro på några argument. Man sitter hela tiden med känslan ”visst, det här låter som en korrekt analys, men vad har du utelämnat?”
Någon borde tatuera in de pressetiska reglernas paragraf 13 och gå till botten med fallet i en objektivt hållen bok som på allvar hör båda sidorna.
Tills vidare rekommenderar jag alla som är fascinerade av det som från båda håll betecknas som en av Sveriges största rättskandaler genom tiderna att läsa både Hanna Olssons och Per Lindebergs Döden är en man för att sedan sätta ihop bitarna och bilda sig en egen uppfattning.
Det är inte journalistik i ordets rätta bemärkelse. Men det är förbaskat intressant.

 

Fotnot: Jag vill också skriva några rader, egentligen utanför den egentliga recensionen/blogginlägget, om Olssons angrepp på Aftonbladetjournalisten Richard Aschberg. Om Olsson, som det verkar, ser sig som journalist borde hon förstå att Aschberg agerat helt rätt när han intervjuat nämndemännen efter den första rättegången. Det är klart att en journalist försöker få kommenterar efter en rättegång – och det är naturligtvis nämndemännens sak att veta vad de kan och inte kan säga. Men inte enligt Olsson. Enligt henne gör Aschberg fel som pressar nämndemännen i intervjusituationen. En tankelapsus från Olsson som däremot framför en del annan välförtjänt kritik mot media.

Blogg B: Etik i medierna

Att publicera eller inte publicera. Det är frågan. Namnet och/eller bilden alltså.
Och den kan, förstås, föras på många olika plan. Ur många olika perspektiv.
Nyttan/faran med att publicera bilder på misstänkta brottslingar som polisen jagar. Risken för pöbelvälde kontra nyttan med att veta vart dömda pedofiler bor och vad de heter. Internets inverkan på namnpubliceringar (när det ändå, på sekunder, går att få reda på vem som gjort vad på nätet – vad är då poängen med att mörka namnet i tidningarna?). Nyttan med att publicera bilder på Kate Middletons bröst. Det är bara ett axplock av frågeställningar.
Det här blogginlägget kommer istället att handla om den svåra frågan var allmänintresset slutar och var nyfikenheten tar vid.
 

Faksimil: Expressen.se, fredagen den 27 juni 2008.

Fallet Ola Lindholm, som debatterades fram och tillbaka och sönder och samman ur pressetiskt perspektiv när det var aktuellt för ett drygt år sedan, sätter fingret på just det här.
Jag ska inte orda för mycket om det, men jag tycker att Expressens svar på Lindholms PO-anmälan (http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/506-ola-lindholm-namngavs-innan-det-fanns-belaegg-foer-hans-skuld) är mycket intressant. ”Nyheten och allmänintresset är snarare att Ola Lindholm greps för knark än att provsvaret hade ett visst utfall”, menar Expressen.
Och Staffan Dopping (PR-konsult, tidigare journalist) pekade vid tidpunkten för Lindholm-publiceringarna på något mycket viktigt i sin blogg (http://staffandopping.se/home/1-media/20-det-handlar-inte-om-brottet-det-handlar-om-foertroende): Expressens val att publicera Lindholms namn gjordes utifrån tidningens bedömning av de egna uppgifterna och dess riktighet. Det verkliga felet gjorde de som slappt rewritade Expressen och slentrianmässigt namnpublicerade eftersom Expressen gått före. De begick, enligt Dopping, ett ” hiskligt pressetiskt övertramp”. De slapp dock undan PO-anmälan.
Å andra sidan har vi fallet Sanna Bråding, där tidningarna valde att skriva om ”tv-stjärnan” och liknande, trots ett betydligt grövre knarkbrott, ända tills Bråding själv valde att tala ut i Expressen. Lämpligt nog skedde det samma dag som tingsrättens dom föll – något som sannolikt hade fått alla tidningarna att ändå publicera hennes namn.
 
De aktuella paragraferna i ”Etiska regler för press, radio och TV” (publicerade bland annat i ”Spelregler för press, radio och TV” är följande:
7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
Och, om vi ska diskutera vad det i förlängningen innebär för tidningarna som rewritar (jämför med Doppings inlägg här ovan):
17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
 
Vad är då ett ”uppenbart allmänintresse” som gör att ”offentlig belysning” krävs?
Björn Häger försöker sig på en definition i sin bok ”Reporter”: ”Allmänintresse i etiska sammanhang [är] inte synonymt med sådant som kan intressera allmänheten, utan intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov.”
Olle Stenholm gjorde i en krönika i Svenska Dagbladet den 8 maj 2006, i sin roll som dåvarande PO, ett försök till en djupare definition. Notera att han kallar nyfikenhet för ”allmänt intresse”. ”[Allmänt intresse] kan vara vad som helst som intresserar människor, till exempel även skvaller. […] Allmänintresset betjänas i pressen av sådana publiceringar som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i.”
Nuvarande PO Ola Sigvardsson dundrade i en krönika i Journalisten i december 2011 redan i rubriken att ”nyfikenhet är inte allmänintresse”, och definierar skillnaden med att ett allmänintresse bara finns för ”personer som antingen bygger eller river vårt samhälle”, alltså makthavare och grova brottslingar. Medan intresset för alla andra, från kändisar till idrottare, är nyfikenhet.

Faksimil: Medievarlden.se, tisdagen den 12 april 2011.

Tillbaka till Lindholm-fallet skulle Sigvardssons definition ge extrema konsekvenser. Inte ens när Solna Tingsrätt levererade den fällande domen hade det gått att namnge Lindholm. Här tycker jag att Sigvardsson släpar efter, eller väljer att titta åt ett annat håll, när samtiden springer ifrån honom.
Jag kan, för att uttrycka det krasst, köpa Sigvardssons resonemang – men inte hans uppdelning.
På 2000-talet är det inte bara politikerna och de höga tjänstemännen och företagsledarna som bygger landet. Makthavarna ser inte längre ut som de tidigare gjort. Inte opinionsbildarna heller.
En ”programledare” (som Sigvardsson kanske skulle ha kallat henne) som Oprah Winfrey rankades så sent som 2010 (numer har hon lagt ned sin populära talkshow) som världens tredje mäktigaste kvinna på Forbes årliga ranking (med Lady Gaga på sjunde plats, Beyoncé på nionde och Ellen DeGeneres på tionde). Och så sent som i april tog sig Daniel Ek, grundare av Spotify, som en av två svenskar in på Time Magazines lista över världens 100 mest betydelsefulla personer. Inga klassiska makthavare där, inte.
Även i fallet idrottare är de i dag en typ av makthavare. Runt dem byggs varumärken som i sin tur bygger på allmänhetens förtroende. Och plötsligt är de mer än idrottare. Charlotte Kalla kränger eltandborstar och Armand Krajnc samarbetar med Unicef. Allmänhetens möjlighet att värdera vad de egentligen står för bygger på att media inte mörkar deras namn om de hamnar i oegentligheter.
Och Ola Lindholm, som före knarkdomen var barnprogramledare i tv, chefredaktör för Kamratposten och styrelseledamot i Bris är ett tvättäkta exempel på en modern makthavare. Allmänintresset för honom, i just den här typen av brottslighet, är skyhögt. Kanske till och med så högt att man kan hålla med Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson – att själva gripandet, oavsett om polisen hade någon grund för det, är av allmänintresse.
I fallet Bråding finns både likheter och skillnader. Hon hade inga officiella uppdrag kopplade till barn, men hade å andra sidan varit programledare för Idol, det tv-program vid tillfället med flest andel unga tittare (kmh.diva-portal.org/smash/get/diva2:450025/FULLTEXT01, sidan 11), och kan därmed klassas som förebild. Hade jag varit Mattsson hade jag även i det fallet övervägt en tidigare publicering.
Kort sagt: Ju mer kändisarna inte bara är kändisar och idrottare inte bara idrottare – desto större anledning att publicera deras namn när de begår brott eller liknande.
Svaret på frågan, att publicera eller inte publicera, borde i allt fler fall bli ”ja, publicera!”

Blogg A: Nyhetsvärdering

Den 12 september 2012, på dagen elva år efter Aftonbladets bäst säljande lösnummer någonsin (enligt Björn Hägers Reporter), kommer inga nya rekord att slås.
Det är en relativt tunn dag i nyhetsfabriken, att döma av Expressen och Aftonbladet. Ja, bortsett från tidningarnas sportdelar, som fokuserar på gårdagskvällens VM-kvalfotboll och hockeyallsvenskans kovändning att tillåta lockoutspelare.
Ändå är det intressant att ta en närmare titt på just den här dagens nyhetssidor ur ett nyhetsvärderingsperspektiv.
 

Faksimil: Aftonbladet, sidorna 8-9, onsdagen den 12 september 2012.

 
Aftonbladets draggrej, både på ettan och på första nyhetsuppslaget åtta-nio, är en uppseendeväckande historia. En man som ramlat ned på ett tunnelbanespår och en annan man som hoppat ned efter honom – men inte för att hjälpa honom utan för att råna honom och lämna honom på spåret, där han sedermera blev överkörd av tåget. ”Lämnar rånoffret på spåret” är rubriken på ettan, ”Rånades – på spåret” inne i tidningen.
Nyheten är ett samarbete med TV3:s program Efterlyst, som får reklam för kvällens sändning i utbyte mot att Aftonbladet får en tung nyhet med schyssta bilder från polisens övervakningskameror.
Att just den här nyheten blir så stort uppslagen är enkelt att se ur alla de klassiska nyhetsvärderingsperspektiven. Den har det mesta.
I Denis McQuails ”McQuails mass communication theory” ställer han upp tio ”primära nyhetsvärden i västvärldens media” – och nyheten från tunnelbanan når upp till sju av dem:

• Närheten är en viktig faktor, händelsen ägde rum i Stockholms tunnelbana – hade samma sak hänt på en tågstation i Oslo eller i New Yorks tunnelbana hade det förmodligen inte ens blivit en notis.
• Tydligheten; det är en väldigt enkel och rak nyhet.
• Tidsaspekten är i högsta grad närvarande. Dock inte främst att händelsen inträffade för fem dagar sedan, utan att händelsen inte är känd sedan tidigare och att den kommer att tas upp i ett populärt tv-program samma kväll. Nyheten hade inte varit sämre om händelsen inträffat för två månader sedan; bara Aftonbladet varit först med grejen.
• Relevans och igenkänning är viktiga, om än kanske inte avgörande, faktorer. Vem som helst kan bli ett rånoffer.
• Nyheten är förstås negativ; att det finns så hjärtlösa rånare.
• Och sist men inte minst, utan kanske snarare viktigast: Det som McQuail kallar för ”drama och action” och som här främst representeras av fyra stora bilder som täcker nio av tolv spalter på uppslaget.

Går man till Björn Hägers uppställning med VINKELN når nyheten upp till fem av sju kriterier. Det enda som saknas är ”konflikt” och ”elitpersoner”. Ponera att det istället varit Mikael Persbrandt som blivit rånad och överkörd. Då hade nyheten förmodligen brett ut sig över betydligt fler uppslag – och i betydligt fler tidningar.
  

Faksimil: Expressen, sidorna 8-9, onsdagen den 12 september 2012.

 
Expressen gör den mer väntade värderingen. Över deras nyhetsuppslag åtta-nio återfinns uppföljningar på nyheten av att de i Etiopien fängslade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye släppts.
Grundnyheten, som när tidningen hamnar i ställen på affärerna har 1,5 dygn på nacken, har här fått fyra nya vinklar. ”Så fejkades filmbeviset” (som upptar nästan åtta av tio spalt), ”Fångvaktaren: ’Jag beundrade deras sätt att ta vara på tiden’”, ”Lättade föräldrar: ’En tung börda som har fallit’” och ”Statsministern bekräftar: Taktik att åka på kurs”.
Huvudnyheten är uppenbart gårdagsnyheter. Bildamaterialet hämtat från SVT som kvällen innan visat det på bästa sändningstid. Det nya i sammanhanget är att Expressen låtit en expert från försvarshögskolan analysera videon.
Av McQuails tio nyhetsvärden når den här nyheten därmed, även om man är snäll och övertolkar, bara upp till fem-sex. Eller till fyra av Hägers VINKELN-begrepp.
Att den ändå får breda ut sig över första nyhetsuppslaget beror sannolikt på att nyheten är ett skolboksexempel på det Stig Hadenius och Lennart Weibull i sin bok ”Massmedier” beskriver som ”händelser av ’följetongskaraktär’ med goda bildmöjligheter”.
I boken sägs sådana nyheter ”omhuldas framför allt av tv”, men här gäller det samma även för tidningen. Persson/Schibbye-fallet har varit en pågående nyhet i över ett år och är väl inarbetad hos läsarna. Dessutom finns här relativt nyfunna och mycket dramatiska, om än inte exklusiva, bilder.
I sammanhanget kan det vara intressant att notera att Persson/Schibbye i Aftonbladet vid det här laget halkat så långt bak i tidningen som till sidorna 16-18. Där bjuds på ett nästan tre sidor långt dokument om utrikesminister Carl Bildts roll, ”Vi väntar på svaren, Bildt” samt en enspaltare om det Expressen har som huvudnyhet, ”Filmbeviset var en bluff”.

 

I båda dessa nyheter är det värt att säga några extra ord om bildmaterialets stora betydelse.
Båda är nämligen helt och hållet byggda på mer eller mindre suddiga utdrag från tv-bilder (från övervakningskamera respektive filmmaterial från Etiopien som SVT kommit över). Och ingen av nyheterna hade sannolikt platsat på första uppslaget utan så talande bilder.
I litteraturen hittar jag ingen som trycker speciellt på bildmaterialets betydelse. Å andra sidan: Bilder är likt text blott olika typer av journalistik – och även om vi här pratar om faksimiler snarare än klassisk bildjournalistik. Därför bör man titta på bilderna med samma ögon som på nyheten i stort.
Även om bilderna blott ett av McQuails nyhetsvärden, ”drama and action”, är det så mycket av den varan i bilderna att de talar för sig själva.
Båda nyheterna är dessutom gjorda utan att journalisten behövt lyfta rumpan ur stolen på redaktionen. Vilket rimmar fint med Bengt Johanssons slutsatser i studien ”Vid nyhetsdesken”. Ekonomin får allt större påverkan på nyhetsurvalet (kom ihåg skillnaden mot nyhetsvärderingen) och de här två toppnyheterna har knappast kostat mycket tid eller resurser att producera.
Man kan också se nyheterna i perspektiv av konflikten där argumenten ”vad publiken vill ha” ställs mot ”vad publiken borde vara intresserad av”. En affär med frisläppta svenska journalister, fabricerade bevis och diplomatiska förvecklingar är, även inne på tredje dygnet, en tyngre nyhet än ett aldrig så hemskt rån i tunnelbanan. Vikten väger till Expressens fördel i nyhetsvärderingsracet – men Aftonbladet har lyckats spränga in mer ”å fan”-kvalitet (just här ”å fy fan!”, för att tolka vad Häger menar när han återger Aftonbladets redigeringsprincip).
Vem som vann; vilken tidning som sålde flest lösnummer, vilket uppslag som fick flest ögon att fastna? Om det går bara att spekulera.
Så, det tar vi en annan gång.