Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Vart tar journalistiken slut? Eller rättare sagt, hur långt kan en journalist ta ställning i en sakfråga och fortfarande kalla verket för journalistik.Stora och svåra frågor om rättsväsendet och rättvisan bränner rakt genom Hanna Olssons numer klassiska bok Catrine och rättvisan. Men ur journalistisk synvinkel är frågan om boken verkligen är ett stycke journalistik minst lika het.

 

Faksimil: Mediemordet.com.

 
Fallet med styckmordet på Catrine da Costa och rättegångarna mot allmänläkaren Thomas Allgén och obducenten Teet Härm, som slutade med friande dom i tingsrätten, har intresserat svenska folket i snart 25 år.
Olsson, som själv inte bara är journalist utan även forskare och socialterapeut, kom ut med sin bok ett par år efter rättegångarna 1988.
Hennes tes, som hon driver starkt genom hela boken, är att de båda var skyldiga. Flera andra författare har kallat fallet för en rättsskandal och kritiserat den ur rakt motsatt synvinkel – Olsson menar att skandalen istället ligger i allt från åklagarens sett att driva fallet i domstol, via hans beslut att inte överklaga domen, till domstolarnas och medias agerande. Enligt henne är det ställt utom tvivel att de båda var skyldiga till mordet och att Allgén dessutom begått sexuella övergrepp mot sin vid tillfället ettåriga dotter.
 
I de pressetiska reglerna är den kanske viktigaste paragrafen för en oberoende press den 13:e. Den som inleds med ”hör båda sidor”. Det är här Hanna Olsson kör i diket.
Jag är väl förtrogen med att böcker står utanför det pressetiska systemet, men en journalist som producerar journalistisk litteratur eller litterär journalistik har ändå att på något informellt sett förhålla sig till pressetiken, och det är Olsson tydligt medveten om. I förordet till boken skriver hon ”i återgivandet av olika dokument har jag strävat efter att redovisa så mycket av materialet att läsaren skall ha möjlighet att själv värdera materialet.” En klart journalistisk approach alltså, helt i enlighet med den där 13:e paragrafen.
Problemet är bara att Olsson inte följer sin egen föresats.
Boken är helt enkelt inte journalistisk. Den är en argumenterande pamflett. En våldsam attack på såväl rättsväsendet som på de båda läkarna. Det är som sådan den måste läsas.
Betyder det att boken är fiktion? Nej, bara en väldigt vinklad del av verkligheten. Som kanske kan representera sanningen – men det är omöjligt att ta ställning till eftersom den andra sidans argument blir osynliggjorda.
 

Faksimil: The Telegraph, tisdag 30 november 2010.

 
Boken som sådan är dels en bladvändare för oss som inte känner till alla svängar i fallet, som delvis läser den som en spänningsroman, och vill veta hur det slutar. Dels är den mycket torftig i sin prosa och dispositionen är varje dramatikers mardröm.
Språket ber Olsson nästan om ursäkt för. ”Då jag valt att återge ett faktiskt rättsskeende måste jag i viss mening också underkasta mig dess språk ” skriver hon i förordet. Och visst, språket är på sina ställen juridiskt och krångligt. Men framförallt är det torftigt och fattigt, det saknar syre. Sida upp och sida ned med samma beskrivande prosa. Det kan naturligtvis ha att göra med att hela boken, likt en avhandling, bygger på olika typer av dokument, framförallt förundersökningar och rättegångshandlingar.

Men jag tycker att Olsson tagit en genväg i sitt skrivande när hon accepterat att källmaterialet styr slutprodukten. Vare sig ansatsen är att skriva journalistisk litteratur eller litterär journalistisk borde valet av språkdräkt vara endera den journalistiska, den litterära eller något mellanting. Inte som Olsson skriva akademiskt. Det är ytterligare ett argument för att det här inte är journalistisk.
Upplägget med en strikt kronologisk disposition är också tärande. Långa kapitel handlar om saker som sedan hamnar i skymundan och som rentav känns bortglömda av Olsson. Exempelvis ligger mycket av tonvikten i kapitlen om förundersökningen på Allgéns ex-fru och barn och incestanklagelserna, medan de i kapitlen från rättegångarna bara avhandlas summariskt.
Boken, och därmed framgången i Olssons argumentation hade vunnit oändligt på hjälp från en mer erfaren journalist eller författare, eller en mer aktiv förläggare.
Det är, sammanfattningsvis, allmänhetens redan stora intresse för rättsfallet och materialets sprängkraft (vissa delar av förundersökningen som återges i boken var tidigare inte kända för allmänheten) snarare än bokens kvalitet som gjort den till en storsäljare.

Jag har, till skillnad från de flesta som följde rättegångarna på 80-talet (jag var två år gammal 1988), ingen bestämd uppfattning kring skuldfrågan.
Det är ändå lätt att förstå att debatten. Men den är så nedsolkad av tyckande, aktiva ställningstaganden och personlig prestige att det blir närmast omöjligt att tro på några argument. Man sitter hela tiden med känslan ”visst, det här låter som en korrekt analys, men vad har du utelämnat?”
Någon borde tatuera in de pressetiska reglernas paragraf 13 och gå till botten med fallet i en objektivt hållen bok som på allvar hör båda sidorna.
Tills vidare rekommenderar jag alla som är fascinerade av det som från båda håll betecknas som en av Sveriges största rättskandaler genom tiderna att läsa både Hanna Olssons och Per Lindebergs Döden är en man för att sedan sätta ihop bitarna och bilda sig en egen uppfattning.
Det är inte journalistik i ordets rätta bemärkelse. Men det är förbaskat intressant.

 

Fotnot: Jag vill också skriva några rader, egentligen utanför den egentliga recensionen/blogginlägget, om Olssons angrepp på Aftonbladetjournalisten Richard Aschberg. Om Olsson, som det verkar, ser sig som journalist borde hon förstå att Aschberg agerat helt rätt när han intervjuat nämndemännen efter den första rättegången. Det är klart att en journalist försöker få kommenterar efter en rättegång – och det är naturligtvis nämndemännens sak att veta vad de kan och inte kan säga. Men inte enligt Olsson. Enligt henne gör Aschberg fel som pressar nämndemännen i intervjusituationen. En tankelapsus från Olsson som däremot framför en del annan välförtjänt kritik mot media.